Senaste inläggen
I trappan mellan radhusets två våningar: masker från Zambia, två guldinramade änglamålningar från 1500-talets Rotterdam som farfars far sjömansprästen fått i gåva. Intill målningar signerade barnens farmor, jämte en tavla med målade tändstickor, av deras far.
– Tändstickstavlan är mitt enda bidrag till den här kreativa familjen, säger Staffan Hjort och ler.
Det är likadant i husets alla fem rum. Varenda pinal bär på en personlig historia, symboliserar familjen Hjort på ett eller annat sätt. Ändå är helheten harmonisk, stilren.
På vardagsrummets golv ligger en Nordafrikansk matta i dova toner från Kelai Hjorts barndomshem.
– Vi åkte hela familjen i en gammal folkvagnsbuss, från Ängelholm till Sahara. Det var hål i golvet, man såg marken under. Mattan bytte vi till oss av några beduiner, för två par gamla jeans, säger Kelai Hjort.
Intill mattan står Staffans ärvda Wegner-stol och ett tungt blått skåp med yin- och yang-tecken på beslagen, importerat från Tibet.
– Det är vår försenade bröllopspresent till oss själva, säger Kelai Hjort. Vi har så många släktklenoder, som vi verkligen tycker om, men vi ville också ha någonting som vi själva köpt.
– Något som vi vet att vi kan ha hela livet, tillägger Staffan Hjort.
Hållbarhet är ett ledord för hela familjen, liksom ekologiskt tänkande och etisk produktion. Efter ett antal år som AD på en framgångsrik reklambyrå och tio år som keramiker, har Kelai bestämt sig för att satsa på en dröm som växt sig stark: etisk och ekologisk smyckestillverkning.
– Jag har designat en kollektion tänkt för en skandinavisk, europeisk smak, men som kan göras i utvecklingsländer med tekniker och hantverk som kvinnorna i länderna redan behärskar.
Egentligen fullföljer hon de tankar hon hade redan som 18-åring. Kelai är halvt massaj från Östafrika, halvt dansk och under en av sina resor till Kenya tog hon med sig en bok om svensk luffarslöjd för att inspirera sina släktingar att prova att göra något annorlunda. Resultatet blev traditionella massajpärlor på metalltrådskorgar som de sålde på marknaden. Tre av dem står i dag i radhusköket, fyllda med tomater.
Hela familjen är engagerad i Kelais projekt. I yngsta sonen Davids rum är loppisfynd samlade och egenkonstruerade uppfinningar av gamla petflaskor och skrot trängs på nattduksbordet.
Eller handlar det om ett unikt fall som inte är representativt vare sig för arabvärlden i stort eller för Maghrebområdet, det vill säga Algeriet, Marocko, Tunisien, Libyen och Mauretanien?
Regionens diktatorer har försökt förminska betydelsen av den tunisiska jasminrevolutionen, men gnistan som tänts i Tunisien kan sprida sig – kanske inom några månader eller år – till hela arabvärlden.
Rädslans mur har rämnat och en arabisk vår kan vara förestående. Budskapet från Tunisien, åtminstone så här långt, är klart: korrupta och auktoritära regimer får se upp. Om de inte genomför snabba och djupgående reformer så är deras dagar räknade.
Den största risken är att Jasminrevolutionen går samma väg som revolten mot den rumänska kommunistregimen för tjugo år sedan, så att den gamla regimens hantlangare bara kastar ut sina gamla chefer för att själva kunna klamra sig fast vid makten.
Men den bästa analogin med dagens Tunisien är Spanien under åren efter Francos död. Genom att öppna sig mot omvärlden med satsningar på turism, utbildning och rättigheter för kvinnor så skapade Ben Alis regim något unikt i Mellanöstern: en stark medelklass. Samtidigt behandlade regimen, liksom Francos diktatur, inte medlemmarna i denna nya medelklass som vuxna individer, och gav därmed näring till en omfattande frustration.
Med detta i åtanke skulle det vara fel att jämföra Tunisien och dess jasminrevolution med andra länder i regionen.
Icke desto mindre beror det i stor utsträckning på två faktorer om Marocko ser stabilt ut idag: monarki och reformer. Under ledning av en grupp teknokrater kring den unge kungen Mohammed VI har en reformprocess – inklusive politisk liberalisering – inletts, även om resultaten ännu är begränsade.
Mohammed VI åtnjuter i egenskap av De troendes befälhavare (amir al-muminin, en traditionell titel som bars av de tidiga kaliferna i det muslimska samfundet, översättarens anmärkning) en muslimsk legitimitet som ledarna i Algeriet och Egypten, två av regionens mest sårbara regimer, saknar. Och Marocko lider, till skillnad från Algeriet, inte av oljans förbannelse.
Även om Tunisien är unikt så skall dess potentiella inflytande på andra håll i regionen, där många unga araber i dessa Facebook- och Twittertider nu känner sig som tunisier, inte underskattas.
De är också förödmjukade av sina ledares beteende och vulgära despotism. De törstar också efter frihet.
I fredags föll täckelsen till Centerpartiets interna grubblerier om varför det gick så knackigt i valet.
Som väntat ifrågasätts inte partiledaren Maud Olofssons ledarskap öppet, även om kritiken för exempelvis avsomnad förnyelse förstås landar på hennes skrivbord.
Analysgruppen skriver artigt att ett ”nästan uträknat Centerparti från en låg nivå lyckades återhämta en del av de förlorade sympatisörerna genom en valspurt med tydliga profilfrågor, avgörande insatser av Maud Olofsson i TV-debatterna och taktikröster”.
Resonemanget haltar dock, för djupare in i dokumentet hittar man uppgiften att hela 30 procent av partiets riksdagsröster i själva verket var taktikröster. Utan detta extrastöd skulle partiet ha hamnat på bedrövliga 4,6 procent, en siffra som ganska väl motsvarar den som Novus poll of polls rapporterade igår.
Hur var det då med de ”tydliga profilfrågorna”? Analysgruppen konstaterar att det gick sisådär att få gehör för de utvalda frågorna miljö och företagande/jobb, och medger att Miljöpartiet respektive Moderaterna åtnjöt större förtroende bland väljarna i dessa frågor.
Analysen slår också fast, helt riktigt, att den ekonomiska krisen försvårade för näringsminister Maud Olofsson att slå på centertrumman.
Vad analysgruppen drar sig för att släpa ut i fullt dagsljus är Centerpartiets formliga genomklappning när det gäller miljöpolitiken. Att ägna några få stycken åt den ändrade kärnkraftsinställningen och den splittrade kommunikation detta inneburit för väljarna räcker inte.
Ett parti som under årtionden hårdnackat, och ofta i motvind, prioriterat miljön har förstås samlat en hel del kärnväljare med liknande tankar. Det är ofrånkomligt att många i denna grupp känner sig desillusionerade av miljöpolitiken som den gestaltats under miljöminister Andreas Carlgren.
Miljöhaveriet beror på mer kontrollerbara faktorer än näringslivspolitiken. Kärnkraftsomsvängningen, prestigesatsningen på klimatmötet i Köpenhamn, den veka hanteringen av rivalen Miljöpartiet – allt detta beror på beslut fattade inom partiet.
Att det finns större hänsyn att ta, som ett hållfast allianssamarbete, är en utmaning att förmedla till väljarna. Carlgren har inte övertygat i detta, och med vinterns hantering och kommunikation av rovdjurspolitiken börjar det se ut som ett mönster.
I december var vartannat av Skånetrafikens tåg försenat. Den sammanlagda förseningstiden kom upp i svindlande 2 290 timmar, och drygt 40 000 skåningar väntas begära ersättning för försenade resor. Förutom den ilska och besvikelse detta innebär bidrar det också till en väldig stress för de drabbade.
Forskning visar att kollektivtrafikpendling är mer stressande än bilpendling, och värst drabbade är unga kvinnliga kollektivtrafikpendlare. När mannen sitter ensam i bilen och lyssnar på en ljudbok så står kvinnan och trängs på ett försenat tåg, orolig för att bli försenad till hämtningen på förskolan.
Ett fungerande transportsystem skall utjämna köns- och klasskillnader. En satsning på kollektivtrafiken innebär en satsning på ett system för alla. Resan kan, även för kvinnor, bli en avkopplande del av vardagen. En tid för återhämtning, en stund när man kan läsa tidningen, kolla mejlen eller prata med en kompis.
När pengarna till infrastruktur går till vägbyggen är det inte konstigt att det saknas medel till satsningar på kollektivtrafik och järnvägar.
Stora vägprojekt är inte bara extremt kostsamma, de är dessutom kontraproduktiva eftersom de medför att fler människor väljer bilen till jobbet, tills köerna snart är lika långa igen. Att lösa problemen med massbilismen genom satsningar på massbilismen går inte. Det vet politikerna. Men de borgerliga väljer ändå vägbyggen framför järnvägsbyggen.
För att nå jämställdhet krävs förändring. Vi vet att män i högre grad kör bil och kvinnor åker kollektivt. Av kollektivttrafikpendlarna i Skåne är ungefär 60 procent kvinnor.
Könsorättvisorna förstärks när planering och resurstilldelning fortsätter styras efter bilkörandet. Med en utveckling av kollektivtrafiken underlättas kvinnors resande och vardagsliv.
En jämställd kollektivtrafik handlar om omfördelning av resurser och att kvinnors resmönster skall vara vägledande vid planering.
En mer utvecklad, effektivare och billigare kollektivtrafik är en jämställdhetsfråga som också leder till miljövinster när fler män väljer att åka kollektivt och bilen får stanna hemma.
Om Skånetrafiken skall kunna möta en högre efterfrågan med ett större utbud måste vi investera i systemet. Det är märkligt att man från borgerligt håll bara tycks se problem med den ökade efterfrågan i kollektivtrafiken. Det är nästan som att man vill stävja utvecklingen med högre priser.
Att hon inte är socialdemokrat är knappast ett motargument, när inte ens partiets toppkrafter kan definiera vad som menas med socialdemokrati. Schymans nuvarande politik; feminism samt lite lagom solidaritet och fördelningspolitik borde inte vara så svårsåld. Inte om den får draghjälp av socialdemokratins fortfarande resursstarka partiapparat.
Gudrun Schyman är dessutom van att byta parti och har varit en politisk kändis i så många år att hon, i likhet med Carl Bildt (M), har anhängare utanför det egna ideologiska fältet.
Det talar naturligtvis inte heller emot Schyman att hon är kvinna, möjligen då att hon är en äldre kvinna. Man kan nämligen notera att kvinnor som nämns som tänkbara S-ledare företrädesvis befinner sig under femtioårsstrecket.
När det däremot gäller männen verkar det inte finnas någon övre åldersgräns, från föredettingförråden plockas namn som Jan Eliasson, Leif Pagrotsky och Anders Sundström. Men har någon sett till Margareta Winberg eller Lena Hjelm-Wallén i myllret av lanserade kandidater?
Socialdemokraterna och deras vidhängande analytiker talar föga fantasifullt om behovet en ”karismatisk” ledare, alla krispartier drömmer om mediemagi vilket numera förutsätter någon som redan är känd och medialt etablerad. Tidsandan har inte tålamod att vänta och se vad exempelvis Sven-Erik Österberg går för. Schymans mediala genomslagskraft behöver man däremot inte vänta på. Med henne som partiledare behöver Socialdemokraterna inte heller oroa sig för ”lik i garderoben”. Gudrun Schyman har redan överlevt drev och skandaler och ständigt kommit igen, på gott humör och fräckt framgångsrik i debatter.
Och ja, socialdemokratin är i desperat behov av någon med Schymans utmärkta självförtroende. Det tjatas om att ingen socialdemokrat offentligt får visa sig intresserad av partiledarposten. Däremot verkar SAP inte ha några ”oskrivna lagar” som förbjuder sabotage mot det egna partiets auktoritet. Ett ur mängden exempel på självpisket är när Urban Ahlin (enligt Aftonbladets Politikerkollen) på det senaste stora kris-seminariet säger att de många åren i regeringsställning lett till att Socialdemokraterna ”förlorade förmågan att tänka själva. Vi har under en väldigt lång period varit beroende av tjänstemän som har gett oss underlag för att förstå hur verkligheten ser ut. När vi hamnade i opposition tappade vi den verklighetskontakten”.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 |
4 |
5 |
6 |
||||
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
13 |
|||
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
20 |
|||
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
27 |
|||
28 |
|||||||||
|